Den magiska ryggsäcken väckte OS-drömmen

Här kommer krönikan jag skriver i dagens Borås Tidning:

Min dröm om OS föddes i en vinröd skinnsoffa på Hässleholmen i Borås 1984. Den handlade om att en dag få flyga på den största av alla idrottsarenor. Trettiotvå år senare är det dags för OS i Rio. I en tid då försnacket handlat om korruption, terrorhot, politiskt kaos, dopning och zikavirus, hoppas och tror jag att magin kring OS fortfarande finns där, så att nya drömmar får födas. Det är den Olympiska rörelsens viktigaste uppdrag och vi har en svensk deltagare som bättre än alla andra visar vad idrott bör handla om.

Sommaren 1984 var USA världens främsta supernation. Den före detta skådespelaren Ronald Reagan var president, Michael Jackson och Madonna ägde musikscenen och skräcködlorna i TV-serien V skrämde upp varenda unge runt om i landet. För att understryka sin världsdominans, arrangerade USA även OS det året.

Som åttaåring hade jag egentligen ingen aning om vad OS var för något, där vi satt hela familjen för att se på OS-invigningen från Los Angeles. Inmarschen med deltagarna och nationsflaggorna från världens alla hörn var häftig. Dock var det något helt annat från invigningen som väckte något i mig och som var den ultimata bevisföringen för att på OS händer det grejer som är nästan övernaturliga. Plötsligt flög en kille in på arenan med hjälp av en ”magisk ryggsäck”. Jag var såld. Inte blev det sämre av att senare under mästerskapet få se Carl Lewis vinna fyra guld (100m, 200m, längdhopp och 4x100m) i grenar jag då anade att jag hade talang för. Där och då formades en dröm om att någon gång få tävla mot de allra bästa i världen i det största av alla mästerskap. Första steget blev att anmäla mig till Ymer friidrottsskola för barn.

Sexton år efter att jag drömt mig bort i framför i den röda skinnsoffan, så steg jag ut på Sydneys Olympiastadion för att tävla i längdhopp inför drygt 100 000 i publiken. I bakgrunden lyste OS-elden. Känslan får mig än idag att rysa över hela kroppen. Vilken upplevelse!

När jag var i Nacka och föreläste för ett tag sedan blev jag presenterad som OS-guldmedaljören Peter Häggström. Några i publiken blev nog besvikna och förvånade när jag fick öppna upp föreläsningen med att berätta att jag inte ens var finalist i Sydney. Som tur var stannade åhörarna kvar och lyssnade på min föreläsning ändå. Efter en bra säsong med flera åttameterstävlingar kunde jag mycket väl fått en framskjuten placering, men det var inte min dag just där och då. Något som grämde mig ett bra tag efter tävlingarna. Med några års perspektiv är jag idag stolt över att varit med i OS och deltagandet är mitt allra starkaste minne från idrottskarriären.

Peter Häggström längdhoppare

Det Olympiska varumärket är idag skamfilat. Korruptionen och den många gånger sanktionerade dopningen äcklar alla oss som älskar idrott. Får man inte bukt på problemen är det största av alla mästerskap snart historia. Jag hoppas och tror dock att OS i Rio ändå blir lika pampigt och magiskt som det var den där gången jag satt och tittade på TV 1984. Magin brukar komma krypande när mästerskapet väl drar igång. För fler drömmar hos barn och ungdomar om en framtid som idrottare behövs. För en idrott med rätt värderingar gör positiv skillnad för individer och för samhällen.

Få når sina drömmar och även om det låter som en klyscha, så är det resan mot målet som är det viktigaste. Hade jag inte haft en sådan tydlig dröm, så hade det knappast känts meningsfullt och kul att lägga tusentals timmar av träning under Ryavallens läktare och gymmet i källaren på Särlaskolan – timmar som har format den jag är idag.

Den som allra bästa personifierar vad idrott för mig handlar om är Sanna Kallur. Hon är ett levande bevis på hur drömmen om OS kan motivera i de tuffaste av ögonblick.  Hon är nummer ett på min lista över idrottare jag kommer att följa på OS. Hon kommer inte att vinna någon medalj, men bara hennes närvaro är värd ett pris. Sanna är inte bara en fantastisk idrottare, utan visar också på de värderingar jag tycker att idrott ska handla om:

Ärlighet, kämpaglöd, hälsa och glädje. De värderingarna vill jag se att hela den Olympiska rörelsen tar till sig och utvecklar. Sen är det också dags att någon utvecklar en sådan där magisk ryggsäck. Det var något jag saknade redan år 2000. Spelen kan börja!

Fem saker du inte får missa på OS:

1.Sanna Kallurs, häcklöpning

Jag såg hennes senaste OS-lopp live på plats i Peking, som expertkommentator för SVT, då hon föll på första häcken. Åtta år och sju bedrövelser senare är det dags att tävla igen.

  1. Sarah Sjöström – 100 meter fjäril

Hon är favorit, men historien har lärt oss att när det kommer till simning, så är det helt andra förutsättningar när det kommer till OS. Räkna med att hon kommer att bli utmanad om guldet.

  1. Damer Volleyboll

Jag har alltid gillat volleyboll och har genom åren beskådat magiska uppgörelser på OS. Framförallt damernas matcher, som innehåller längre bolldueller brukar bli väldigt spännande.

  1. Michel Tornéus, längdhopp

Vi minns hur nära det var medalj för fyra år sedan. I år har han haft en knepig säsong, men har toppat formen perfekt inför formtopp inför OS. Han är säker på plankan och får han i vanlig ordning ett bra hopp tidigt, så är han en medaljör.

  1. Daniel Ståhl, diskus

Jätten från Stockholm är ett wild card. Han har varit stabil i år och har självförtroendet som krävs för att lyckas. Skrällvarning!